Framtidens chilenska fackföreningsrörelse?

Leo Essemyr och chilenska studenter
Leo Essemyr på en studentdemonstration i Santiago, Chile.

Jag läser om SVT:s nya dokumentärserie, Studentens lyckliga dagar, där man kan följa ett antal studenters liv i min hemstad Uppsala. En tillvaro karaktäriserad av studier, nollningar, fester, nationsaktiviteter etcetera. En tillvaro som är vardag för majoriteten av mina vänner där hemma och säkerligen för mig själv så småningom.

Jag kan dock inte låta bli att tänka på de enorma kontrasterna i jämförelse med mina vänner som lever ”studentlivet” här i Chile. De senaste 10 åren har den chilenska studentrörelsen gjort sig hörda i både Chile och utlandet genom otaliga protester mot utbildningssystemet. Ett nyliberalt system där universitet och skolor plockar ut stora vinster medan studenternas familjer får skuldsätta sig för att deras söner och döttrar ska kunna gå i skolan. 10 år av protester från studenterna har knappt resulterat i några politiska förändringar överhuvudtaget och frustrationen växer bland de unga.

Polisen använder vattenkanoner mot demonstranternaI torsdags förra veckan anslöt jag mig till mina vänner i den chilenska studentrörelsen för att protestera mot utbildningssystemet.  Det var en stor manifestation där tusentals ungdomar marscherade fredligt på Santiagos gator. Tyvärr blev inte upplösningen lika fredlig. Som vid så många andra manifestationer i Chile var polisen snabba med att ta till repressiva åtgärder mot studenterna. Med genomblöta kläder och svidande tårgas i ögonen traskade jag tillslut hemåt igen. Konstrasterna jämfört med ett studentliv hemma i Uppsala gör sig påminda.

Den frustration jag såg i studenternas ögon har jag även sett hos de många fackligt aktiva jag har träffat. Jag har tidigare skrivit om hur fackföreningsrörelsen i Chile hålls tillbaka av de anti-fackliga lagar som fortfarande gäller sedan militärdiktaturen. Studentprotesterna förra veckan är på många sätt en reaktion mot arvet från diktaturen. För precis som arbetsrättslagstiftningen är även utbildningssystemet och skollagarna ett arv från Pinochets regim. Men en stor skillnad mellan studentrörelsen och fackföreningsrörelsen är att dessa ungdomar inte har växt upp under diktaturen. Majoriteten är 90-talister och har inga minnen från militärregimens repressiva terrorpolitik och Chiles kollektiva trauman under 1970- och 1980-talen.

Att många av diktaturens lagar är kvar trots 25 år av demokrati kan tyckas anmärkningsvärt. Men faktum är att Pinochets konstitution från 1980 fortfarande är den gällande i Chile. En konstitution som säkrade diktatorns kontinuitet vid makten. En konstitution som ändrade förutsättningarna för den verkställande makten i landet att få igenom sina förslag i parlamentet. En konstitution som dessutom är svår att ändra. Detta är säkerligen en formell anledning till att nödvändiga politiska reformer i Chile har lyst med sin frånvaro.

Frågan är dock om politiska reformer är nog? Kanske inte ens en ny konstitutionen är tillräckligt för att få till förändringar? Student- och fackföreningsrörelsens problem i Chile är av strukturell karaktär. En typisk reaktion som jag har stött på bland de fackligt och politiskt aktiva här är att de suckar och rycker på axlarna när vi pratar om politiska reformer. ”Det handlar mer om mentaliteten i samhället!”, har jag fått höra gång på gång. Samhällsmentaliteter är oftast en komplex fråga. Men det brukar gå i generationer.

Det är tydligt att studenterna kommer att fortsätta sin kamp för bättre villkor och ett annat utbildningssystem. Kanske denna kamp fortsätter även i arbetslivet? Kanske kommer mentaliteten i dagens chilenska studentrörelse att utgöra en stor del morgondagens fackföreningsrörelse! En sak är i alla fall säker: den här generationen tänker inte låta sig tystas av vattenkanoner och tårgas! Direkt efter det våldsamma uppbrottet av förra veckans protester utlystes en ny manifestation redan till nästa vecka. Kampen för förändring fortsätter och någon dag kommer studenternas kamp säkerligen att speglas i framtidens chilenska fackföreningsrörelse. Och i ett bättre samhälle för alla chilenare.

Leo Essemyr från Santiago, Chile

Höjd skatt på H&M:s vinster!?

HM logoPåståendet att bankerna är underbeskattade har blivit en sanning som samtliga politiska partier verkar ha anammat. I en debattartikel i Aftonbladet presenterade finansminister Magdalena Andersson och ekonomiskpolitisk talesperson Ulla Andersson ett nytt skatteförslag. Nästa år vill de införa höjd skatt på bankernas efterställda lån, vilket beräknas ge 1,4 miljarder till statskassan. Samtidigt pågår en utredning om att införa skatt på finansiella tjänster som beräknas generera 4 miljarder extra till våra gemensamma tillgångar. Utredningens resultat ska presenteras i november i år.

Att staten vill öka sina intäkter har jag förståelse för men när Andersson x 2 hänvisar till höga vinster som motiv för ökad beskattning av bankerna blir jag något konfunderad. Ingen bank är med bland de 20 mest lönsamma storföretagen på Stockholmsbörsen trots att bankerna är bland de företag som betalar mest skatt i Sverige. Bankföreningens sammanställning från år 2015 visar att de fyra storbankerna i genomsnitt hade en avkastning på eget kapital som var lägre än andra storföretag på Stockholmsbörsen. Bankföreningen har även jämfört hur stor del av vinsten som delas ut till aktieägarna. Här ligger bankerna i genomsnitt på 67 procent av vinsten efter skatt medan siffran för övriga företag är 73 procent.

H&M är det svenska storföretag som är allra mest framgångsrikt. De toppar med råge listan över avkastning på eget kapital. Dessutom är H&M kända för sina höga aktieutdelningar. År 2011 delade bolaget ut så mycket som 99 procent av vinsten efter skatt till aktieägarna. Axfood är nummer två på listan när det kommer till avkastning på eget kapital och år 2014 gick 81 procent av årets resultat efter skatt till aktieägarna.

Trots höga vinster och höga aktieutdelningar är det ingen politiker som föreslår att klädkedjan H&M eller dagligvaruhandeln Axfood ska betala mera i skatt. Varför ställs det hårdare krav på banker jämfört med andra företag? Och hur påverkas du som anställd av den snedvridna och något negativa synen på finanssektorn?

Skriv gärna till oss och berätta!

Marie Löök Birgersson, utredare

Inte individens ansvar att lösa ohälsan på jobbet

Filmen ”Utmaningen - en film om den sjuka jobbstressen”
Se gärna filmen ”Utmaningen – en film om den sjuka jobbstressen”.

Skadlig stress på jobbet, att du har för mycket att göra, om du blir mobbad eller särbehandlad är inget individuellt problem som du själv kan lösa. Det handlar inte om ditt livspussel eller privata situation utan om strukturella arbetsmiljöproblem. Att vi sjukskriver oss är en stor kostnad för den svenska ekonomin idag – antalet arbetade timmar minskar och kompetenser går förlorade.

I dag börjar Arbetsmiljöverkets nya regler mot ohälsa att gälla – en föreskrift för att komma till rätta med de stigande sjuktalen. I de nya föreskrifterna ställs hårdare krav på arbetsgivares ansvar för att minska stress och psykisk ohälsa. Föreskriften är ett viktigt steg för en bättre arbetsmiljö. Arbetsgivarens ansvar blir tydligare – du ska inte ha för hög arbetsbelastning, arbetstider som du blir sjuk av eller utsättas för kränkande särbehandling genom exempelvis mobbning. Föreskriften ökar dina möjligheter att ställa krav på din arbetsgivare.

Ett framsteg för en bättre arbetsmiljö för alla, men jag tror föreskriften blir extra viktig för kvinnor och tjänstemäns arbetsmiljö eftersom den tar hänsyn till den psykosociala arbetsmiljön. I kvinnodominerade sektorer med kontaktnära yrken är ohälsan på arbetet stor. Jag hoppas föreskriften bidrar till att vi kan ställa hårdare krav på den psykosociala arbetsmiljön, att den blir lättare att kontrollerna, att arbetsmiljölagstiftningen i framtiden kommer vara lika anpassad för fysiskt tungt industriarbete som för den ohälsa som kan uppstå i möten med människor. För att komma tillrätta med kvinnors arbetsmiljö måste vi först befästa att utbrändhet, stress eller ohälsa som uppstår i samtal med kunder eller klienter inte är individens ansvar utan arbetsgivarens.

Om du upplever att din arbetsmiljö inte håller måttet, börja med att kontakta ditt lokala fack eller skyddsombud.

Se gärna filmen ”Utmaningen – en film om den sjuka jobbstressen” där några av Sveriges alla drabbade delar med sig av sina erfarenheter.

Karin Kristensson, utredare

Ett viktigt steg framåt för facken i Chile

Andrea Riquelme och Leo Essemyr
Andrea Riquelme, ordförande för Confederación de Sindicatos Bancarios y Afines tillsammans med Leo Essemyr.

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om Reforma Laboral. Ett omdebatterat paket av arbetsmarknadsreformer som i skrivande stund är under sin demokratiska process och passerar allehanda instanser där det skall remitteras och röstas. Reforma Laboral har fått mycket kritik för att lämna flera av diktaturens anti-fackliga lagar orörda. Främst gäller det att kollektiva förhandlingar även fortsättningsvis bara får föras på lokal nivå. Det vill säga endast inom företaget och inte på branschnivå som i Sverige.

Förra veckan röstades delar av paketet igenom i parlamentet. Dessa delar innebär fortsatt stagnation och begränsning för den chilenska fackföreningsrörelsen. De genomklubbade lagparagraferna lämnar flera yrkesgrupper inom den privata sektorn utan rätt till kollektiva förhandlingar. Det gäller bland annat (1) anställda i företag med mindre än 50 anställda, (2) anställda via outsourcing och  bemanningsbolag samt (3) de med olika typer av tidsbegränsade anställningar. Till exempel projekt- eller säsongsarbete. Detta riskerar att leda till ytterligare incitament för arbetsgivarna att anställa dessa grupper för att hålla nere löner och minska ”risken” för facklig organisering på arbetsplatserna.

Men jag vill ändå försöka vara optimistisk i min syn på Reforma Laboral. Inte minst med tanke på att fokus för mitt arbete här i Chile har varit situationen för facken inom bank- och finanssektorn. De fackföreningsaktiva på bankerna som jag har träffat har alla vittnat om hur anställda på banken är medlemmar i olika fackföreningar och förhandlingsgrupper som alla förhandlar och skriver kollektivavtal med arbetsgivaren var för sig. Det är ett arv från militärdiktaturens arbetsmarknadslagstiftning. Dessa lagar gör det möjligt för arbetsgivaren att föra förhandlingar och teckna kollektivavtal med flera olika fackföreningar inom samma företag. Detta har även möjliggjort bildandet av gula fackföreningar, ett verktyg som ständigt används av arbetsgivare inom bank- och finansbranschen för att styra över de ”riktiga” kollektivavtalen.

– Arbetsgivaren inleder med att teckna ett kollektivavtal med den gula fackföreningen som sedan används som ett tak och en mall i förhandlingar med den riktiga fackföreningen, berättar Andrea Riquelme, ordförande för Confederación de Sindicatos Bancarios y Afines (Finansförbundets motsvarighet).

Förra veckan röstade parlamentet om att begränsa möjligheten för skapandet av icke-fackliga förhandlingsgrupper. Kollektiva förhandlingar får endast föras med lösa förhandlingsgrupper av anställda om det inte finns en riktig fackförening på arbetsplatsen. Den fackliga legitimiteten skall endast få tillfalla facken. Det är ett enormt välkommet besked! Inte minst för en bransch där icke-fackliga förhandlingsgrupper och gula fackföreningar är ett utbrett problem. Det ger en gnutta hopp för en fackföreningsrörelse som sedan länge kämpar i motvind.

Leo Essemyr från Santiago, Chile

Ta inte dina schysta villkor för givna

Kollegor vid fikabord
Kollektivavtalet garanterar alla en hög lägstanivå och schysta villkor.

I kollektivavtalet förhandlar vi som fackförbund för att ge dig så bra villkor som möjligt. Att ha ett kollektivavtal innebär att proffs har förhandlat fram din garanterade löneökning, arbetstid, tjänstepension, semester, semesterlönetillägg och mycket mer. Att arbeta på en arbetsplats med kollektivavtal innebär ett stort värde – vi har tagit fram ett antal räkneexempel som visar på mervärden på mellan 55 000 och 110 000 per år.

Självklart har du möjlighet att förhandla med din arbetsgivare, och komma fram till bättre villkor än det som står i avtalet, men kollektivavtalet garanterar alla en hög lägstanivå och schysta villkor. I tider av ekonomisk recession, finansiella kriser och låg inflation fryser företag löner, och politiker tar över parternas uppdrag och lagstiftar om sänkta löner – Sverige har en bättre löneutveckling än de flesta länder runt om i Europa och det tror jag vi kan tacka den svenska modellen för. Det är något vi ska värna om när vi hört allt fler politiker i Sverige plädera för sänkta lägstalöner.

När jag tänker tillbaka på mitt liv, alla anställningar och (mer eller mindre välfungerande) löneförhandlingar jag haft, så kan jag bara vara tacksam över att någon annan har förhandlat om min tjänstepension andra villkor. När jag mött argument som: det går dåligt för företaget, inflationen är så låg eller ni har redan så höga löner här är jag tacksam över det funnits någon som kunnat bemöta dessa argument åt mig när jag inte känt mig stöddig nog att bemöta dem själv.

Kollektivavtalet är ett stöd för arbetsgivaren – det är en garanti att arbetsrättsliga regler efterföljs, att allt går rätt till på arbetsplatsen, något som kan vara svårt för små arbetsgivare att ha koll på. Med kollektivavtal kan arbetsgivare lägga mer tid på kunder och verksamheten, samtidigt som de får tid att prata med anställda om deras arbetsmiljö istället för administrativa personalfrågor.

Kollektivavtalet är ett frivilligt avtal mellan fack och arbetsgivare och hade det inte gynnat båda parter hade parterna inte valt att teckna det. Kollektivavtalet är en trygghet både för den anställda och för arbetsgivaren, gemensamt förhandlar de fram de bästa villkoren för oss på våra arbetsplatser.

Det är lätt att ta förmånerna på jobbet för givet; extra semesterdagar och ersättning för övertid kan verka självklart, men det är det inte. Kollektivavtalet är rådande på den svenska arbetsmarknaden, cirka 90 procent av arbetskraften omfattas av ett kollektivavtal. Men det är en vikande trend. Allt fler företag väljer att inte teckna kollektivavtal för sina anställda. Många gånger med hänvisning till att de erbjuder sina anställda bättre villkor än kollektivavtalen. Detta påstående brukar vid närmare påseende ofta inte stämma. Många gånger är de ”dolda” villkoren – tjänstepension, försäkringsskydd och föräldralön – sämre för de anställda som inte omfattas av kollektivavtal.

Finansförbundet arbetar ständigt för att få fler företag i finansbranschen att teckna kollektivavtal. Anställda i branschen förtjänar schysta villkor – det är inte ok att konkurrera genom sämre villkor. Vi vill se en schyst finansbransch.

Den 17 mars är det kollektivavtalets dag. Passa på att uppmärksamma kollektivavtalets värdet genom att berätta vad du tycker är det bästa med just ditt avtal. Använd gärna hashtaggarna #likeaswede och #kavdag och twittra om ditt favoritvillkor.

Karin Kristensson, utredare

 

Ge kvinnor och män lika möjligheter till karriär

Medellönerna i finansbranschen för kvinnor och män
Medellönerna i finansbranschen för kvinnor och män visar tydligt hur kvinnors karriärer drabbas negativt i småbarnsåldern. Det är just under dessa år kvinnorna halkar efter mest i lön.

Fackförbundet Unionen publicerade nyligen en undersökning som visar att kvinnor i högre grad än män avstår att söka nytt jobb för att de är föräldrar. Mammor anser dessutom att deras karriär påverkas negativt av föräldraledigheten i större utsträckning än pappor. Föräldraskapet har en viss karriärhämmande effekt, men den är betydligt större för kvinnor än för män. Det drabbar kvinnors möjligheter till kompetensutveckling, jobbhopping och befordran– det går ut över deras möjlighet att nå sitt drömjobb.

Det är inte acceptabelt att kvinnors möjlighet till att utvecklas, få högre lön, klättra i karriären och byta arbete påverkas av ålderdomliga strukturer, könsroller och normer.

Kvinnor tar ett större ansvar för barn och föräldraskap än män, det har jag skrivit om tidigare. Mammor går i större utsträckning än pappor ner i arbetstid för att kunna kombinera föräldraskap och jobb. Män tar ut mindre av föräldraledigheten, är mer sällan hemma med sjuka barn. Män anpassar sitt yrkesliv mindre än kvinnor för att få ihop vardagslivet.

Mitt syfte med denna text är inte att skuldbelägga de som under småbarnsåren fokuserar mer på familjen och mindre på arbetet – det är förståeligt om föräldrar, oavsett kön, vill arbeta mindre och spendera mer tid med sina barn. Problemet är den ojämställda fördelningen som påverkar kvinnors och mäns möjligheter på arbetsmarknaden olika. Argumentet att män tar mindre ansvar för familj och hem på grund av ekonomiska skäl stämmer oftast inte. Det är gamla normer och attityder som styr.

Långsamt ökar män sitt ansvarstagande för det obetalda arbetet – förra året visade TCOs pappaindex att pappor ökar sitt uttag av föräldraledighet för sextonde året i rad. Men det går långsamt, i dagens tempo kommer det, enligt TCO, att ta över 50 år till innan pappor tar ut hälften av dagarna i föräldraförsäkringen.

Jag hoppas den familjepolitik som förts det gånga året kommer att påverka rådande normer. Sveriges tillväxt, framtida strukturomvandling och digitaliseringstrycket behöver alla arbetstagares kompetenser. Vi behöver byta arbete och utvecklas – inlåsningseffekter kommer inte driva Sverige framåt som en kunskapsbaserad ekonomi.

En tredje månad har reserverats i föräldraförsäkringen. Det är ett viktigt steg för att öka mäns ansvar för det obetalda arbetet. Vårdnadsbidraget har slopats, vilket innebär att staten inte längre kommer betala en person för att stanna hemma med barn. Kvinnor är i majoritet bland de som använt vårdnadsbidraget. Avskaffandet kan inverka både på förlegade normer om vem som har ansvar för familj och barn, men även öka antalet arbetade timmar i Sveriges ekonomi.

Igår delades Anna-priset ut till Stefan Nilsson, regionbankschef och Helena Håkansson, klubbordförande i Finansförbundet på Handelsbanken Östra Region. Priset delades ut för deras arbete med att eliminera löneskillnaderna mellan kvinnor och män – ett omfattande arbete som innefattar en systematisk översyn av normer och arbetssätt. Att arbeta med normer om kön på arbetsplatsen är en metod för att inse att vi har olika förväntningar på kvinnor och män och deras föräldraskap. Ett agerande som behöver synliggöras och förstås. Med nya insikter och ny kunskap kan nya handlingsmönster formas.

Karin Kristensson, utredare

Sanningen om Juan Pablo Jiménez död

Demonstration i Santiago
Demonstration i Santiago för att få veta sanningen om Juan Pablo Jiménez död.

I söndags var det är 30 år sedan Olof Palme mördades. När jag träffar chilenska fackföreningsmän- och kvinnor är det med stolthet jag berättar att det stipendium jag har fått är i Olof Palmes minne. Det instiftades året efter hans död för att främja det fackliga arbetets betydelse för fred, frihet och demokrati. Ideal som är starkt förknippade med Olof Palme. Alla här vet vem han var. Alla vet hur han dog. Ihjälskjuten på öppen gata i Stockholm. Ett olöst mord där jag är övertygad om att motiven går att finna i Olof Palmes politiska gärningar. Men denna text ska inte handla om Olof Palme.

Under den gångna veckan har det varit årsdag för ett annan mans död. En man som också sköts ihjäl på öppen gata. En man som i likhet med Olof Palme brann för rättvisa och insåg det fackliga arbetets betydelse för ideal som fred, frihet och demokrati. Hans mord har hittills inte heller fått någon lösning.

Den 21 februari 2013 har den 34-årige småbarnspappan Juan Pablo Jiménez precis avslutat sin arbetsdag på elektronikföretaget Azeta i Santiago, en av alla underleverantörer till den stora chilenska eldistributören Chilectra. Juan Pablo var ordförande i fackklubben på Azeta och den senaste tiden har han jobbat med arbetsmiljöfrågor bland Chilectras underleverantörer där det hade rapporterats om flera fall av mycket allvarliga missförhållanden på arbetsplatsen. Däribland ett dödsfall. Juan Pablo hade blivit hotad till livet flera gånger för sitt fackliga arbete. Den här dagen hade han sammanställt 52 fall av arbetsmiljöbrott och bar dokumentationen i en mapp under armen när han lämnar Azetas lokaler på eftermiddagen. Nästa dag skulle han till arbetsministeriet för att rapportera dessa. Övervakningsbilder visar hur han går några meter på parkeringen och försvinner bakom en bil. Där faller han ihop. Kollegor hittar honom i en pöl av blod. Fackföreningsmannen är död och har ett ingångshål i vänster tinning.

Innan polisen ens hade påbörjat sin utredning gick de ut anmärkningsvärt tidigt och sade att Juan Pablo Jiménez måste ha fallit offer för en förlupen kula. Efter en rekordsnabb utredning hade polisen scenariot klart för sig. I det närliggande området La Legua, känt för sin höga kriminalitet, hade det utbrutit en skottlossning mellan två rivaliserande gäng. En kula hade tagit en annan riktning, färdats i mer än en 1 km och råkat träffa den chilenske fackföreningsmannen rakt i tinningen just precis när han kom ut från Azetas lokaler. Utan att vara expert på ballistik är det inte svårt att inse orimligheten i det scenariot. Hoten mot Juan Pablo Jiménez rörande hans fackliga arbete följdes heller aldrig upp.

Det tog tid för mig att få kännedom om vem Juan Pablo var. Av alla de fackföreningsaktiva jag har träffat här i Chile har de flesta inte visat på någon märkbar rädsla över sitt fackliga engagemang. Den generella inställningen har varit antingen uppgivenhet eller kampvilja. Men det finns de som har gett uttryck för ren och skär rädsla. Dessa har frågat mig, vet du inte vem Juan Pablo Jiménez var? Nej, jag visste faktiskt inte det. Förrän fram till ganska nyligen. Nu vill jag veta mer om honom. Kan det vara så att hans öde påverkar anställda att engagera sig fackligt?

Den här veckan ska jag träffa två personer som arbetade med Juan Pablo på Azeta. Efter mordet gick företaget i konkurs och många anställda hamnade hos andra underleverantörer till Chilectra. Det har bara gått tre år sedan mordet. Allt verkar ändå fortsätta som vanligt. ”Det var ju bara en förlupen kula från La Legua.” Juan Pablo Jiménez kollegor ska ta med mig till platsen där han sköts ihjäl. De ska berätta för mig om Juan Pablos fackliga gärning och efterdyningarna av hans mystiska död. De vill att fler ska få veta vem deras fackliga ledare var. En man som fick betala det högsta priset för att stå upp för sina ideal.

Ju mer jag läser om hans fackliga arbete och hemska öde vrider det sig i magen över hur enkelt det hela har avskrivits som en olycka. Det är för mycket orimligheter. Den här veckan hoppas jag få veta mer om vad som egentligen hände fackföreningsmannen Juan Pablo Jiménez.

Leo Essemyr från Santiago, Chile

Leo Essemyr har fått ta emot TCO:s stipendiefond till Olof Palmes minne för att studera hinder och möjligheter för fackligt engagemang i Chile.

Reforma Laboral – Ett steg fram, två steg bak?

Fackföreningsaktiva har barrikaderat sig vid ILO:s kontor i Santiago. Händelsen bevakades av chilensk massmedia.
Fackföreningsaktiva barrikaderade sig vid ILO:s kontor i Santiago. Händelsen bevakades av chilensk massmedia, bland annat radio.uchile.cl och www.lanacion.cl

CONTRA LA REFORMA LABORAL – ORGANIZAR Y LUCHAR!”. Det är tidig morgon och ett trettiotal fackföreningsaktiva har barrikaderat sig vid ingången till ILO:s (International Labour Organization) kontor på Dag Hammarskjölds gata i Santiago. Fackföreningar måste bevaka att regeringen följer ratificerade ILO-konventioner. Man kan inte alltid lita på att politikerna tar sitt ansvar. Denna morgon vill de uttrycka sin frustration över arbetsmarknadspolitiken i landet.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg så lider fackföreningsrörelsen i Chile fortfarande av de 17 år då landet styrdes av en diktatur. De politiska reformer som militärregimen genomförde – arbetsmarknadspaketet Plan Laboral 1979 – slår än idag hårt mot fackföreningsrörelsen. Trots att demokratiska regeringar har genomfört en del arbetsmarknadsreformer, gäller flera av diktaturens anti-fackliga lagar än idag.  ILO har tidigare kritiserat Chile för inskränkningar på bland annat strejkrätten. Sedan Pinochets Plan Laboral infördes har arbetsgivaren bland annat haft rätt att fritt hyra in personal för att kunna ersätta dem som strejkar.

År 2016 kan bli ett historiskt och betydelsefullt år för den chilenska fackföreningsrörelsen – men åt vilket håll återstår att se. För en vecka sedan skulle parlamentet rösta om ett nytt paket med arbetsmarknadsreformer – Reforma Laboral. Men i sista stund ställdes omröstningen in. Parlamentsledamöter från regeringskoalitionen Nueva Mayoria kunde inte enas. Meningsskiljaktigheterna? Ja, de låg främst i frågan om arbetsgivarens rätt att ersätta strejkande personal.

Reforma Laboral tar bort den rätten för arbetsgivaren. Dock riskerar de att kompenseras på annat sätt. Som i många andra länder är strejkrätten begränsad för yrken och arbetsplatser med ”samhällsviktiga funktioner”, vars avbrott skulle kunna äventyra befolkningens liv, hälsa, säkerhet med mer. Begreppet ”samhällsviktiga funktioner har i Reforma Laboral ersatts med, ”minimitjänster och definitionen har utvidgats. Facken oroas över att den nya definitionen ska även fortsättningsvis urholka strejkrätten. Lagen om att förbjuda arbetsgivaren att ersätta strejkande personal riskerar att inte bli så mycket värd trots allt.

Ett steg fram, två steg bak – Är det så man slutligen kommer att kunna sammanfatta Reforma Laboral? Nu höjs också röster från vissa makthavare som tycker att lagarna är FÖR fackvänliga. Det är ytterst beklagligt att höra det från folkvalda politiker i ett land där fackföreningsrörelsen har lidit av en diktaturs antifackliga politik i mer än 40 år.

Parlamentets majoritet utgörs av ledamöter från regeringskoalitionen Nueva Mayoria. En center-vänster koalition med sex partier som står långt ifrån varandra ideologiskt. Det är inte helt oväntat att det är ledamöter Democracia Cristiana (Kristdemokraterna) som motsätter sig lagförslaget om att förbjuda arbetsgivaren att ersätta den strejkande personalen. Tiden får utvisa om politikerna kan enas och fackföreningsrörelsen återfår strejkrätten. Omröstningen har skjutits fram till i mars. Det återstår även att se om ILO agerar och i sådana fall på vad. Kommer de att lyssna på de röster som hörs på Dag Hammarskjölds gata i Santiago?

Leo Essemyr från Santiago, Chile

Leo Essemyr har fått ta emot TCO:s stipendiefond till Olof Palmes minne för att studera hinder och möjligheter för fackligt engagemang i Chile.

 

Ojämställt vabbande

2015 stod männen för 33 procent av all vabb och kvinnorna för 67 procent.
2015 stod männen för 33 procent av all vabb och kvinnorna för 67 procent.

Februari är den månad då småbarnsföräldrar är mest hemma från jobbet för vård av sjukt barn. Kvinnor står för den största delen av vabbandet – i finansbranschen och på arbetsmarknaden i övrigt. 2015 stod männen i finansbranschen för 33 procent av all vabb och kvinnorna för 67 procent. I branschen arbetar ca 46 procent män och 54 procent kvinnor.

Finansförbundet deltog på jämställdhetsdagarna i Malmö i förra veckan. En fråga som kom upp på många seminarier är den ojämställda fördelningen av det obetalda arbetet. Kvinnor inom TCO:s område jobbar heltid i samma utsträckning som män tills de får barn – efter det ökar skillnaderna markant.

Kvinnor tar större ansvar för hem och barn på hela arbetsmarknaden, det ojämställda uttaget av vabb-dagar är en effekt av detta. Att gå ner i arbetstid eller vara frånvarande från arbetet får effekter på kvinnors utvecklings- och karriärmöjligheter – det bidrar till löneskillnader mellan kvinnor och män.

Lösningen? Att män tar större ansvar för det obetalda arbetet.

Turas om, skriv ner, håll koll på hur många dagar du vabbar för att fördelningen ska bli så rättvis som möjligt, ha bestämda dagar. Många vet inte om att man kan vabba en del av en dag, ni kanske kan ta halva dagen var – för att inte missa viktiga möten.

Det går att överlåta vabb-dagar till en vän eller släkting, det är en möjlighet om ingen kan vara borta från arbetet. Har du möjlighet kan du arbeta hemifrån, om du tycker det är okej, men kom ihåg att det är ditt beslut. Då är det din arbetsgivare som ska betala lön – inte Försäkringskassan.

Det ska vara möjligt både för kvinnor och män att kombinera familjeliv och arbetsliv, alla ska ha samma möjlighet att ta hand om sina sjuka barn.

Hur ser det ut på din arbetsplats, vabbar männen lika mycket som kvinnorna?

Lästips:

Karin Kristensson, utredare

Några ord från Santiago, Chile

Leo Essemyr
Leo Essemyr är i Chile för att studera hinder och möjligheter för fackligt engagemang och kommer att blogga under hela sin resa.

Rätt till arbete. Rätt till en lön som går att leva på. Rätt till schysta arbetsvillkor. Rätt till att bevaka och utveckla dessa villkor. Rätt till att kunna organisera sig i fackklubbar på sin arbetsplats. Allting utgör en grund för ett tryggt och jämlikt samhälle. Tyvärr kan vi i Sverige ibland ta detta alltför givet. Det är inte så konstigt egentligen. Sverige är ett fackligt föregångsland med en arbetsmarknadshistoria full av fackliga framgångar.

I andra delar av världen ser det annorlunda ut. Därför är det så otroligt viktigt med internationell solidaritet inom fackföreningsrörelsen. Inte minst i och med den ökade globaliseringen på arbetsmarknaden. Global konkurrens är positivt men det måste ske med schysta villkor. Flera multinationella företag bedriver verksamhet i länder där schysta villkor och fackliga organisationers etablering är långt ifrån lika självklar som i bolagens ursprungsländer. Den globala konkurrensen får inte ske genom försämrade arbetsvillkor.

Som del av den svenska fackföreningsrörelsen är det viktigt att ta ett globalt ansvar och en ledande roll i det internationella solidaritetsarbetet och öka kunskapen om andra länders fackliga situation.

Jag är glad att TCO och dess förbund arbetar konstant med det internationella fackliga solidaritetsarbetet och dessutom möjliggör för medlemmar och förtroendevalda att ta sitt fackliga engagemang till länder där det behövs. Som i mitt fall, där jag nu har fått ta emot TCO:s stipendiefond till Olof Palmes minne för att studera hinder och möjligheter för fackligt engagemang i Chile. Ett land som inte bara ligger långt ifrån Sverige geografiskt, utan även fackligt.

Chile är en av alla de länder där multinationella företag bedriver verksamhet och både medvetet och omedvetet konkurrerar globalt genom försämrade villkor för arbetstagarna. Inte minst inom bank- och finanssektorn. Arbetsmarknaden och den fackliga situationen i landet är fortfarande påverkad efter statskuppen 1973 och åren under militärdiktatur. Då förbjöds flera fackliga organisationer och fackföreningsaktiva blev mördade och fängslade.

Slutprodukten från min vistelse här kommer att bli en rapport som så småningom kommer att gå att finna på TCO:s hemsida. Genom Finansförbundets blogg hoppas jag kunna dela med mig löpande av händelser, vittnesmål och erfarenheter som jag får ta del av från den chilenska historien, samhället och fackföreningsrörelsen. Det finns mycket att berätta om. Det finns mycket att kämpa för – genom internationellt fackligt solidaritetsarbete!

Leo Essemyr från Santiago, Chile