kollektivavtalJag är i Genève och har de senaste två veckorna följt FN-organisationen ILO:s årliga konferens, som samlar representanter från hela världens fack, arbetsgivare och regeringar. Det är ett vördnadsväckande, mäktigt skådespel som bjuder till såväl framtidstro som vrede och tårar.

Världen samlas varje år med det utstakade målet främja social rättvisa och rimliga arbetsförhållanden i världen. Tanken, så vacker att man skälver till. Verkligheten, så ohygglig att man skakar. För även om det finns otroligt många otroligt viktiga rörelser som ger sitt allt för att göra livet drägligt för världens arbetare, finns det så mycket kvar att göra.

Det är lätt att glömma bort det i Sverige. När vi tänker på engagemang förknippar vi det nog inte med livsfara. När vi tänker på hur militären öppnade eld mot demonstrationståget i Ådalen 1931 ser vi det ur en historisk kontext. Men Ådalen 1931 är Colombia eller Guatemala eller Kazakstan 2017. Väldigt många människor världen över riskerar sina liv, ger sina liv, för att få någorlunda okej arbetsvillkor. De fängslas, de torteras, de mördas. Men människor fortsätter att kämpa.

Det ger en ett otroligt och viktigt perspektiv. Det gör en arg. Men det kanske viktigaste är att det gör en otroligt motiverad att fortsätta driva den fackliga verksamheten. Vi i Norden, i Sverige, i Finansförbundet måste fortsätta driva den fackliga tanken. För oss själva, men också för att visa solidaritet med de som behöver det som mest. Vi behöver organisera oss, för det är när vi är som flest som vi är som starkast. Och man måste vara stark, i en global värld där man fortfarande skjuter arbetare.

DSC00080Viktor Källqvist, förbundsjurist

Dela
När man skjuter arbetare