Leo Essemyr och chilenska studenter
Leo Essemyr på en studentdemonstration i Santiago, Chile.

Jag läser om SVT:s nya dokumentärserie, Studentens lyckliga dagar, där man kan följa ett antal studenters liv i min hemstad Uppsala. En tillvaro karaktäriserad av studier, nollningar, fester, nationsaktiviteter etcetera. En tillvaro som är vardag för majoriteten av mina vänner där hemma och säkerligen för mig själv så småningom.

Jag kan dock inte låta bli att tänka på de enorma kontrasterna i jämförelse med mina vänner som lever ”studentlivet” här i Chile. De senaste 10 åren har den chilenska studentrörelsen gjort sig hörda i både Chile och utlandet genom otaliga protester mot utbildningssystemet. Ett nyliberalt system där universitet och skolor plockar ut stora vinster medan studenternas familjer får skuldsätta sig för att deras söner och döttrar ska kunna gå i skolan. 10 år av protester från studenterna har knappt resulterat i några politiska förändringar överhuvudtaget och frustrationen växer bland de unga.

Polisen använder vattenkanoner mot demonstranternaI torsdags förra veckan anslöt jag mig till mina vänner i den chilenska studentrörelsen för att protestera mot utbildningssystemet.  Det var en stor manifestation där tusentals ungdomar marscherade fredligt på Santiagos gator. Tyvärr blev inte upplösningen lika fredlig. Som vid så många andra manifestationer i Chile var polisen snabba med att ta till repressiva åtgärder mot studenterna. Med genomblöta kläder och svidande tårgas i ögonen traskade jag tillslut hemåt igen. Konstrasterna jämfört med ett studentliv hemma i Uppsala gör sig påminda.

Den frustration jag såg i studenternas ögon har jag även sett hos de många fackligt aktiva jag har träffat. Jag har tidigare skrivit om hur fackföreningsrörelsen i Chile hålls tillbaka av de anti-fackliga lagar som fortfarande gäller sedan militärdiktaturen. Studentprotesterna förra veckan är på många sätt en reaktion mot arvet från diktaturen. För precis som arbetsrättslagstiftningen är även utbildningssystemet och skollagarna ett arv från Pinochets regim. Men en stor skillnad mellan studentrörelsen och fackföreningsrörelsen är att dessa ungdomar inte har växt upp under diktaturen. Majoriteten är 90-talister och har inga minnen från militärregimens repressiva terrorpolitik och Chiles kollektiva trauman under 1970- och 1980-talen.

Att många av diktaturens lagar är kvar trots 25 år av demokrati kan tyckas anmärkningsvärt. Men faktum är att Pinochets konstitution från 1980 fortfarande är den gällande i Chile. En konstitution som säkrade diktatorns kontinuitet vid makten. En konstitution som ändrade förutsättningarna för den verkställande makten i landet att få igenom sina förslag i parlamentet. En konstitution som dessutom är svår att ändra. Detta är säkerligen en formell anledning till att nödvändiga politiska reformer i Chile har lyst med sin frånvaro.

Frågan är dock om politiska reformer är nog? Kanske inte ens en ny konstitutionen är tillräckligt för att få till förändringar? Student- och fackföreningsrörelsens problem i Chile är av strukturell karaktär. En typisk reaktion som jag har stött på bland de fackligt och politiskt aktiva här är att de suckar och rycker på axlarna när vi pratar om politiska reformer. ”Det handlar mer om mentaliteten i samhället!”, har jag fått höra gång på gång. Samhällsmentaliteter är oftast en komplex fråga. Men det brukar gå i generationer.

Det är tydligt att studenterna kommer att fortsätta sin kamp för bättre villkor och ett annat utbildningssystem. Kanske denna kamp fortsätter även i arbetslivet? Kanske kommer mentaliteten i dagens chilenska studentrörelse att utgöra en stor del morgondagens fackföreningsrörelse! En sak är i alla fall säker: den här generationen tänker inte låta sig tystas av vattenkanoner och tårgas! Direkt efter det våldsamma uppbrottet av förra veckans protester utlystes en ny manifestation redan till nästa vecka. Kampen för förändring fortsätter och någon dag kommer studenternas kamp säkerligen att speglas i framtidens chilenska fackföreningsrörelse. Och i ett bättre samhälle för alla chilenare.

Leo Essemyr från Santiago, Chile

Dela
Framtidens chilenska fackföreningsrörelse?