Andrea Riquelme och Leo Essemyr
Andrea Riquelme, ordförande för Confederación de Sindicatos Bancarios y Afines tillsammans med Leo Essemyr.

I tidigare blogginlägg har jag skrivit om Reforma Laboral. Ett omdebatterat paket av arbetsmarknadsreformer som i skrivande stund är under sin demokratiska process och passerar allehanda instanser där det skall remitteras och röstas. Reforma Laboral har fått mycket kritik för att lämna flera av diktaturens anti-fackliga lagar orörda. Främst gäller det att kollektiva förhandlingar även fortsättningsvis bara får föras på lokal nivå. Det vill säga endast inom företaget och inte på branschnivå som i Sverige.

Förra veckan röstades delar av paketet igenom i parlamentet. Dessa delar innebär fortsatt stagnation och begränsning för den chilenska fackföreningsrörelsen. De genomklubbade lagparagraferna lämnar flera yrkesgrupper inom den privata sektorn utan rätt till kollektiva förhandlingar. Det gäller bland annat (1) anställda i företag med mindre än 50 anställda, (2) anställda via outsourcing och  bemanningsbolag samt (3) de med olika typer av tidsbegränsade anställningar. Till exempel projekt- eller säsongsarbete. Detta riskerar att leda till ytterligare incitament för arbetsgivarna att anställa dessa grupper för att hålla nere löner och minska ”risken” för facklig organisering på arbetsplatserna.

Men jag vill ändå försöka vara optimistisk i min syn på Reforma Laboral. Inte minst med tanke på att fokus för mitt arbete här i Chile har varit situationen för facken inom bank- och finanssektorn. De fackföreningsaktiva på bankerna som jag har träffat har alla vittnat om hur anställda på banken är medlemmar i olika fackföreningar och förhandlingsgrupper som alla förhandlar och skriver kollektivavtal med arbetsgivaren var för sig. Det är ett arv från militärdiktaturens arbetsmarknadslagstiftning. Dessa lagar gör det möjligt för arbetsgivaren att föra förhandlingar och teckna kollektivavtal med flera olika fackföreningar inom samma företag. Detta har även möjliggjort bildandet av gula fackföreningar, ett verktyg som ständigt används av arbetsgivare inom bank- och finansbranschen för att styra över de ”riktiga” kollektivavtalen.

– Arbetsgivaren inleder med att teckna ett kollektivavtal med den gula fackföreningen som sedan används som ett tak och en mall i förhandlingar med den riktiga fackföreningen, berättar Andrea Riquelme, ordförande för Confederación de Sindicatos Bancarios y Afines (Finansförbundets motsvarighet).

Förra veckan röstade parlamentet om att begränsa möjligheten för skapandet av icke-fackliga förhandlingsgrupper. Kollektiva förhandlingar får endast föras med lösa förhandlingsgrupper av anställda om det inte finns en riktig fackförening på arbetsplatsen. Den fackliga legitimiteten skall endast få tillfalla facken. Det är ett enormt välkommet besked! Inte minst för en bransch där icke-fackliga förhandlingsgrupper och gula fackföreningar är ett utbrett problem. Det ger en gnutta hopp för en fackföreningsrörelse som sedan länge kämpar i motvind.

Leo Essemyr från Santiago, Chile

Dela
Ett viktigt steg framåt för facken i Chile