Man framför kvinnor
Finansförbundet ser att industrinormen bevarar strukturella löneskillnader och är kritiska till den effekt den får på arbetsmarknaden.

Idag inleds den avtalsrörelse där löner för tre miljoner arbetstagare ska förhandlas. Finansförbundet deltar inte i avtalsrörelsen, men effekterna av den, och debatten den bidrar till påverkar även oss.

En så stor avtalsrörelse kommer inte utan konflikter. Flera ämnen har redan debatterats flitigt som inflationens roll i avtalsrörelsen, LOs samordning och, sist men inte minst, relativlönerna mellan olika grupper på arbetsmarknaden. En av de stora konfliktytorna inför avtalsrörelsen är löneskillnaderna mellan kvinnor och män och industrinormens roll för möjliggörandet av jämställda löner.

Missnöjet med kvinnolönerna kan få stora effekter både för avtalsrörelsen och framtida lönebildning. Kvinnodominerade fackförbund går ut hårt, värdediskrimineringen av kvinnodominerade yrken måste upphöra. Kommunal lyfter fram en stor kvinnodominerad grupp, undersköterskorna, för vilka de begär löneökningar högre än industrins märke, något som har skapat debatt, kravet spräckte samordningen inom LO.

Industrinormen och Medlingsinstitutets roll prövas alltmer. Detta kan komma att bli den sista avtalsrörelsen vi ser med nuvarande modell. ”I avtalsrörelsen 2016 måste våra värdediskriminerade kvinnodominerade yrken få större löneökningar än mansdominerade yrken. Annars gräver den svenska modellen för lönebildning sin egen grav”, säger Lenita Granlund, Kommunals avtalssekreterare.

Industrins märke är den löneökningstakt som förhandlas fram mellan facken inom industrin och Teknikföretagen.  Övriga avtal har detta märke att förhålla sig till i avtalsrörelsen, det blir en norm. Samarbetet mellan facken inom industrin startade 1996. Den internationellt konkurrensutsatta industrin har sedan dess haft ett avgörande inflytande över löneökningstakten på den svenska arbetsmarknaden. Förespråkare för modellen menar att det gett upphov till stabilitet på arbetsmarknaden. Finansförbundet ser tillsammans med många andra aktörer att normen tjänat svensk arbetsmarknad och lönebildning väl. Den har bidragit till konkurrenskraft, stabil inflation och reallöneökningar.

Men på senare tid har allt fler uppmärksammat att det normerande industrimärket har en baksida. Kommunal kallar märket för lönelåset, inom vilket kvinnor låses fast på lägre lönenivåer än män. Finansförbundet ser att industrinormen, som den tolkas idag, bevarar strukturella löneskillnader och är kritiska till den effekt industrinormen får på arbetsmarknaden. Utvecklingen mot jämställda löner står i princip still. Det genomsnittliga löneläget för kvinnor är 14 procentenheter lägre än mäns. I nuvarande takt tar det över 60 år innan vi får jämställda löner. Mycket lite kommer att hända om inte kvinnors löner tillåts öka i snabbare takt än männens löner. 

Har definitionen av en välfungerande lönebildning kommit att innebära fortsatt lönediskriminering av kvinnor? Det verkar så, och jag frågar mig om en lönebildning kan vara välfungerande om kvinnor inte kan förbättra sina löner i förhållande till män? Det borde rimligtvis inte kunna uppstå en motsättning mellan en välfungerande lönebildning och jämställda löner, då en välfungerande lönebildning borde resultera i just jämställda löner.

Det är inte rimligt att det enda kvinnor kan göra för att få sitt arbete rättvist värderat är att börja arbeta inom ett mansdominerat yrkesområde, inte heller att kvinnors yrken omvärderas först när män börjar arbeta inom dem. Vad säger det egentligen om vår syn på kvinnors arbete?

Allt jag kan hoppas på är att den kommande avtalsrörelsen blir ett steg mot en mer rättvis värdering av kvinnors och mäns arbete.

Karin Kristensson, utredare

Dela
Avtalsrörelsen är en fråga om jämställda löner