Solnedgång i Överkalix
Ta vara på tillfället och njut – till exempel av en vacker solnedgång.

Tänk hur det kan bli, när man inte förväntar sig något särskilt och så händer det saker. Små vardagliga förunderliga saker. Som sommaren. Som helt plötsligt kom, när jag minst anade.

På banken delar vi upp semestern (med några få undantag) i två perioder för att alla ska få ha semester var sin halva i juli. Den bästa sommarmånaden. Detta år hade jag första perioden och kom tillbaka den 13 juli en aning bedrövad. Det hade inte varit särskilt varmt, och mycket regn. Vi brukar jämföra lite vilket gäng som haft bäst semester. I år blev det oavgjort, det var ungefär lika dåligt hela semesterperioden på åtta veckor. En kollega lyckades pricka in lite bra väder när hon åkte motorcykel till Tyskland och vidare till dottern i Kristianstad. Hennes kommentar var ”bara två timmars regn på åtta dagar”. Vem brukar hålla reda på sådant en normal sommar?

Men se, då när man minst anade, blev det otroligt varmt och soligt. Ja, som i utlandet. När alla hade börjat jobba igen. Badstränderna fylldes av badande och solande människor som längtat och som hade turen att ha semester. Det var lite tungt att jobba då. Men lunch ute i det gröna och en glass på en parkbänk på fikat gjorde underverk. Mmmm, så skönt att sitta och blunda och vända ansiktet mot solen. Det var svårt att slita sig.

Och som idag. Skulle göra intern miljörevision i Pajala, för att sedan ha ett möte i Övertorneå i morgon. Därför skulle jag bo över i Överkalix i natt. Jag och mina kollegor från kontoret i Pajala åt lunch på en thairestaurang. De laddade upp ett lass med friterad kyckling. Jag tog lite först, och backade sedan. Det var en alldeles speciellt god panering. Cocosaktig. Den godaste jag någonsin ätit faktiskt, när jag minst anade.

22 mil senare checkade jag in på Grand Arctic Hotel i Överkalix. Idag när jag minst anade, var det sommarvärme. Och dessutom fick jag ett fantastiskt rum med balkong och utsikt mot älven. Satt på balkongen och såg solen färga himlen och reflektera sig i älven som kröker runt hotellet, i olika färger. Jag bara gapade. Vem kunde tro det – i Överkalix. Och jag säger detta fast jag är från Norrbotten. Som extra bonus gick jag ut en promenad på kvällskvisten, såg mängder av nytt hallonris. Jag älskar hallon, men det fanns inga här konstaterade jag. Men då, där långt inne såg jag två tunga grenar fullproppade med mogna vildhallon. När jag minst anade stod jag och mumsade tills alla var slut.

Så var redo för vad som kan komma till dig när du minst anar. Ta vara på tillfället och njut.

Eva Nordlund, förtroendevald Finansförbundet

Dela
När man minst anar