svenska_modellen_blogg_2015Självklart ska fackförbund i allmänhet och kollektivavtal i synnerhet hålla för kritisk granskning och ifrågasättande. Ingen utveckling utan att olika synpunkter och argument får chans att brytas mot varandra, ingen utveckling utan att olika röster får komma till tals. Och utan utveckling blir det ingen anpassning till nutid, framtid och nya förutsättningar på arbetsmarknaden, vilket skulle vara förödande för både konkurrenskraft och välfärd. Men för att en sådan dialog ska bli meningsfull och utvecklingsinriktad, krävs grundläggande insikter i de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden.

Idag publicerades en ledare i Svenska Dagbladet som inte konstruktivt bidrar till denna debatt. Skribenten skriver om en förlegad kollektivavtalsmodell anpassad för ”Den svartvita bilden av bruksherre och arbetare.” Att ”Dagens kunskapsintensiva tjänsteföretag har anställda som också ofta är delägare.” Skribenten fortsätter med att ”Stämpelklockan är förlegad, i dag efterfrågar arbetsgivare, arbetstagare och inte minst konsumenter större flexibilitet, där tid och rum för arbete inte står reglerat i ett avtal.” Skribenten verkar tro att kollektivavtal inte har uppdaterats de senaste femtio åren och följaktligen inte har någon förankring på dagens arbetsmarknad. Konstigt eftersom 92 procent av alla som arbetar i Sverige idag täcks av kollektivavtal. Det är standarden på den svenska arbetsmarknaden och både fack- och arbetsgivarorganisationer förespråkar det. Kollektivavtalsmodellen handlar om samarbete och förhandling. Där fack och arbetsgivare förhandlar och medlar och tillsammans kommer överens om de bästa villkoren.

Det är alltså båda parter, fackförbund och arbetsgivarorganisationer, som gemensamt ansvarar för att kollektivavtalen går i takt med tiden. Det perspektivet syns sällan i populärdebatten. När jag läser igenom några kollektivavtal från olika branscher är det tydligt att flexibilitet och branschanpassning är en del av avtalen. Kollektivavtalen är framförhandlade av parter som kan branscherna vilka avtalen gäller för, det är en flexibel lösning i relation till alternativet lagstiftning som är vanligt i Europa.

Om kollektivavtal inte är intressant för mindre företag kan det handla om att många mindre företag tycker att det för dyrt med kollektivavtal, eftersom det innebär att man måste betala in både försäkringar och tjänstepension till sina anställda. Och det är ju billigare att låta bli. Detta är vanligt ibland annat tjänstesektorn, där många unga jobbar. Det blir de som får betala för de mindre företagens ointresse, med bland annat ett betydligt tunnare pensionskuvert än de flesta andra på arbetsmarknaden.

Att beskylla fackförbunden för att hindra nya svenskar från att komma in på arbetsmarknaden, är också märkligt. Mig veterligen är det HR-avdelningar och rekryterande chef, som rekryterar till lediga befattningar hos de flesta (alla?) arbetsgivare. Jag är inte omedveten om att det finns strukturella problem på den svenska arbetsmarknaden, där människor bedöms olika efter kön, etnicitet eller sexuell läggning, men det är knappast något som kollektivavtalen kan skyllas för. Som fackförbund arbetar vi med likabehandlingsfrågor och jag hoppas även arbetsgivarna har det högt på sin prioriterade lista.

Att facken försöker stärka sin makt genom att efterfråga kollektivavtal i upphandlingar – tja, det kan ju ses som en maktfråga. Men det kan ju också ses som ett krav på lika villkor för alla. Eller vill vi att ungdomar och de som står utanför de höga trösklarna till arbetsmarknaden ska sälja sig billigt, till dåliga villkor och därmed utgöra ett arbetsmarknadens B-lag? Istället är det kanske så att det är seriösa arbetsgivare som vinner makt gentemot oseriösa?

Karin Kristensson, utredare

Dela
Den svenska modellen handlar om samarbete och förhandling