Karin är ny bloggare hos oss. Läs hennes första inlägg om varför kollektivavtal är bra.
Karin är ny bloggare hos oss. Läs hennes första inlägg om varför kollektivavtal är bra.

De senaste månaderna har diskussionen om den svenska partsmodellen lyfts allt oftare, både av mig och andra som gillar att nörda in sig på ämnet. Vi har diskuterat dess nuvarande form, dess utmaningar och framtid. Utanför dessa nördiga rum verkar inte diskussionerna vara lika livliga, istället har jag märkt att det finns okunskap om hur partsmodellen fungerar och varför den är viktig. Problematiskt, men inte särskilt förvånande, det är inte ett ämne som pratas om så ofta som det borde, varken på samhällskunskapen eller runt middagsbordet. Jag hoppas att detta ändras; för jag tror att det är de som skulle vinna mest på att lära sig om den svenska modellen känner sig mest osäkra på hur det fungerar.

Det är en modell som handlar om samarbete och förhandling. Där fack och arbetsgivare förhandlar och medlar och tillsammans kommer överens om de bästa villkoren. Det som fack och arbetsgivare kommer överens om skrivs under i ett avtal, ett kollektivavtal. 92 procent av alla som arbetar i Sverige täcks av kollektivavtal. Det är standarden på den svenska arbetsmarknaden och både fack och arbetsgivarorganisationer förespråkar det. Seriösa arbetsgivare har kollektivavtal och det är ett krav för att organisera sig i en arbetsgivarorganisation. Avtalet gäller under ett antal förbestämda år och är bindande, alla anställda på en arbetsplats garanteras av det som står i avtalet oavsett om de är med i facket eller inte. Det är utan tvekan det viktigaste verktyget för att garantera trygghet och schysta arbetsvillkor, där både arbetsgivare och arbetstagare fått säga sitt. Utan kollektivavtal däremot kan inte facket påverka dina arbetsförhållanden, det är då upp till dig själv förhandla med din arbetsgivare.

Idag är det 360 000 arbetslösa i Sverige som konkurrerar om jobb. Att då ta kampen om schysta villkor kräver förhandlingsstyrka, och mycket kunskap. Att själv förhandla är få förunnat men facken går in och för vår talan.  Personligen kan jag inte vara annat än tacksam över detta. Jag har många gånger varit glad över att överhuvudtaget få ett jobb. Att förhandla om lön, arbetstid, tjänstepension, avtalsförsäkringar, semester och mycket mer fanns inte på kartan. Jag har inte heller haft kunskapen om vilka krav som är rimliga att ställa i alla dessa komplexa områden, för att kunna göra det krävs mycket kunskap. Jag skulle inte heller vågat stå upp mot en arbetsgivare vetandes att denne har andra kandidater som står på kö för att ta mitt jobb. Facken för mångas talan, men det är endast vissa som har den information och den stabila utgångspunkt som krävs att förhandla för sig själv.

I flera europeiska länder växer nu stora låglönesektorer fram; stater använder ineffektiva åtstramningsstrategier och sänker lönerna för de som redan har det sämst. Inom den svenska modellen är lönefrågan upp till parterna, och trots existensen av sifferlösa avtal brukar de flesta branscher ha en jämn löneökning i takt med ekonomin. Vid sämre tider får alla hålla tillbaka, inte bara de med de lägsta lönerna. Detta skapar stabilitet och en välfungerande lönebildning och det håller ihop samhället. Den svenska partsmodellen och kollektivavtalen driver hela samhället framåt, inte bara delar av det.

Slutligen en favorit i repris, TCOs lärorika plus roliga film om den svenska partsmodellen ”Like a swede”.

Karin Kristensson, utredare Finansförbundet

Dela
Den svenska partsmodellen och kollektivavtalen driver samhället framåt